... är min första solros.

Jag sådde en påse blandade frön och den första som kom upp var inte alls sådär gul som jag förväntat mig utan mer i rosa toner. Majestätisk står den där och svajar i den lätta vinden och lyckas balansera sitt huvud mot solen. Och när den blommat över blir den ett fint skafferi för våra små fåglar.

Jag älskar solrosor :-)

Vaknade strax efter nio och hade drömt om jobbet. Superstressad i kroppen satte jag mig sen i lilla hemmakontoret och började, just det - jobba! Ute är det tydligen sommarens varmaste dag och här sitter jag. Den största delen av mitt jobb har jag kunnat fixa framför datorn och det är ju rätt trevligt. Dock blir bloggstunden något kortare än vanligt märker jag.

Jag brukar ibland ge mig själv en liten "uppmuntringspresent" då jag vet att det kommer att bli jobbigt ett tag. Jag har märkt att jag mår gott av det. Hösten uppmuntran består i en digital systemkamera av märket Nikon (D40). Ingen värstingmodell alls men säkerligen helt ok för mig som fått nöja mig med mobilkameran det sista året.... Om jag hade råd? Nej egentligen inte. Men jag har saknat möjligheten att fota "riktiga" bilder så länge så det får vara värt den utgiften. Basta!

Jag påminns plötsligt om varför jag alltid har älskat den tidiga hösten. Kvällarna är ljumna men ändå är luften hög, naturens färger är skarpa och ljuset är nästan lite magiskt. Det är precis vindstilla ute idag och fåglarnas sång hörs inte alls. Allt är bara tyst, tyst, tyst.

Förutom sjuhundra mygg som envisas

med att flyga runt min kropp

och därefter sticka det

som de lyckas

hitta.

... kommer solsken

Då borde det bli en himla massa solsken nu då. Jag fick gnugga mig ordentligt i ögonen då jag slog upp mina ljusblå i morse. Hela världen såg så annorlunda ut i detta ljussken som jag förstod måste vara den där solen som alla talat om i flera veckor. Får lite lätt beslutsångest för jag hade tänkt börja jobba idag. Inomhus. Men det kanske är solkräm, solglasögon, bikini och dylika attiraljer som ska dammas av och användas? Får nog ta en kopp te på altanen och fundera på saken.

Dags att städa, damma, stryka, städa kaninburar, läsa en bra bok, torka, tvätta, slappa framför TV:n, damma, dammsuga, stryka, tvätta...... Blir nog en kanondag :-)

Så var man hemma igen. Tänk vad tre veckor kan gå fort! Jag har haft en mycket skön och avkopplande semester som gjort mig gott, men lite mer sol hade ju inte skadat. Nu ser det dock ut som att sommaren är på väg lagom till att semestrar är över och skolan börjar - men då får jag väl ta tillvara alla stunder som bara går. Suga på sommaren in i det längsta. Carpe diem.

Hemma har farbror Groda vaktat mina rädisor som jag bara krafsade ner i alla hast innan jag for iväg. Får väl se om de går att äta. Potatisen är också dags att skörda, vinbären lyser röda, morötterna har växt sig stora och den första solrosen har slagit ut.

Nu hämtar sambon pizza - härligt - för efter att ha burit in en sådär tretton vändor smutstvätt så skriker magen efter mat. Jag riktigt hoppas att det är något bra på TV. Sommar-TV brukar dessvärre vara ganska så kass.

Det är märkligt - det där med änglar kommer alltid att fascinera mig. Jag har själv besökt en underbar "änglatant" vid flera tillfällen för att utröna vilka som är med mig eller om det finns några budskap via tarotkort osv. Det går något år eller två, sen vill jag dit igen. Det är magiskt. I min plånbok har jag en liten nött bild där en ängel är tryckt med texten "Glöm inte goda ord från din ängel". Tittar på den ibland och försöker minnas vad jag skulle minnas. Jag lever ibland väldigt stressigt och får då inga vibrationer alls, men ibland tycker jag min förnimma en känsla eller något som ändå visar att det finns mer än vad man tror.

Har förstått att många har samma fascination som mig. Min bloggande väninna gulligagumman är även hon väldigt fäst vid änglar och hon letar ständigt efter nya fina bilder och saker som hör änglar till. Detta samlande av änglar kom till oss båda utan att vi pratat om det innan. Är du kanske också en sån där lite änglatokig person? I vilket fall som helst så önskar jag dig en riktigt härlig lördag!

Idag fick jag ett tråkigt telefonsamtal från min syster - vår äldsta kanin Amalia hade dött i natt. En stillsam, naturlig död verkade det som men det är ju lika sorgligt ändå. Visst har jag muttrat över kaninburar som ska städas, vatten och mat som ska fyllas på och allt annat som kaninskötsel kräver. Men mina barn har delat på uppgiften även om vi vuxna såklart har hjälpt till då och då. Min dotter har tagit det största ansvaret eftersom det är hennes kaniner.

Dagarna före avresan hade vi riktiga "kanindagar" då vi pysslade om kaninerna extra mycket och lät dem gå ute på grönbete och njuta av det goda gräset. "Amalia verkade så lycklig då" sa min dotter när vi höll om varandra efter det sorgliga beskedet.

Min syster och bror fick uppgiften att begrava Amalia och såhär fint ordnade de det:

Tack allrakäraste syster och allrakäraste bror. Nu skuttar Amalia i sin maskroshimmel. Vi kommer att sakna henne.