Idag fick jag ett tråkigt telefonsamtal från min syster - vår äldsta kanin Amalia hade dött i natt. En stillsam, naturlig död verkade det som men det är ju lika sorgligt ändå. Visst har jag muttrat över kaninburar som ska städas, vatten och mat som ska fyllas på och allt annat som kaninskötsel kräver. Men mina barn har delat på uppgiften även om vi vuxna såklart har hjälpt till då och då. Min dotter har tagit det största ansvaret eftersom det är hennes kaniner.

Dagarna före avresan hade vi riktiga "kanindagar" då vi pysslade om kaninerna extra mycket och lät dem gå ute på grönbete och njuta av det goda gräset. "Amalia verkade så lycklig då" sa min dotter när vi höll om varandra efter det sorgliga beskedet.

Min syster och bror fick uppgiften att begrava Amalia och såhär fint ordnade de det:

Tack allrakäraste syster och allrakäraste bror. Nu skuttar Amalia i sin maskroshimmel. Vi kommer att sakna henne.